I fredags (30 april)  så hade Melina feber när hon kom hem från dagis, det var moster Rebecca som hämtade henne.
Jag tänkte inte mer på det utan gav henne supp i rumpan på kvällen och nattade henne..

På valborgsmässoaftons morgon så gick vi över till mormor och morfar för vi skulle fira där och grilla tillsammans.
Melina hade lite feber men jag klädde henne och hon fick följa med mig, mamma och Rebecca till ICA.
När vi kommit hem från ICA så fick Melina högre feber, jag klädde av henne för att kyla av henne.
Jag tempade henne och de visade 38.4 och så gav jag henne en alvedon supp.
Efter några sekunder började hon skaka kraftigt i armar och ben. Hennes huvud började även skaka och dregel rann.

Det var som en kramp i hela kroppen, jag klarade inte av att hålla henne så mamma tog henne i famnen. Jag hade panik och grät. Tog telefonen och ringde 1177, de var 7 minuters kö, hade plats 3 i kön.

Jag sa att så länge kunde vi inte vänta. Jag sa åt mamma att ringa ambulansen för jag klarade inte av det, då ringde Micke ambulansen, och dem kom inom 15 minuter.

Ambulans personalen satt ute med Melina på balkongen för att se om kramperna skulle bättras av lite avkylning.Vi gick in i vardagsrummet och dem gav Melina kramplösande rektalt ( i rumpan) och en av ambulans personalen satt med Melina på balkongen och skulle vänta tills kramperna avtog. Melina hade en tom blick, hon tittade på en men såg en inte, hon var liksom paralyserad av kramperna.

Jag satta mig i soffan och fick Melina i famnen, jag satt och grät och var ledsen. Ambulans personalen kopplade på en pulsmätare på hennes stortå. Melina började då rycka i musklerna i ansiktet och då höll en av personalen ner hennes haka med tummen för att hon inte skulle skada/bita sig i tungan.

Efter det la dom henne på golvet för hon började krampa för mycket och hon vart blå om läpparna. Dem hade inte tagit med sig barnakut väskn upp utan den låg nere i ambulansen. Nu såg Melina helt livlös ut, hon var medvetslös och hon tog henne i famnen och sprang med henne ner. Väl i ambulansen så intuberade dem henne och hjälpte henne med andningen med en syreballong. Jag fick hoppa in i ambulansen själv i passagerar sätet och Melina låg bak i ambulansen. Rebecca fick inte följa med mig.

Vi fick stå nere vid bilisten macken och vänta på förstärkning från Fagersta. När vi stått där i ca 5-10 minuter så kom en helt annan ambulanspersonal och satte sig i förar sätet så att dem kunde vara 2 st bak hos Melina.
När vi satt där så tröck den nya föraren på en skärm "Akutmottagning", "Västerås","Prio 1" och sen åkte vi i snitt 160 hela vägen till Västerås med lysena på. Delvis på 66 körde dem även med signal. Då insåg jag att det var riktigt allvar. Jag hann tänka en massa tankar som " nu kommer jag förlora min dotter", "hon kommer inte klara sig". Paniken steg och jag hade en ångest klump i halsen,det kändes som jag skulle kräkas.

Väl inne vid akuten så tog ambulans tjejen Melina på armarna och sprang in med henne till en brits där 5-6 sköterskor väntade + 1 operationsläkare. Operationsläkaren hon dirigerade vilka prover hon ville att sjuksköterskorna skulle ta och hon satt själv och höll en syrgasmask så Melina fick hjälp med andningen.

Jag bara stod där vid sidan i början och kände mig helt hjälplös och bara ivägen för dem sprang fram och tillbaka med prover och resultat. När dem tagit hennes blodsockervärde så vart det 17 x 2. Skyhögt då med andra ord, då i början misstänkte dem diabetes och frågade mig om Melina varit ovanligt törstig eller kissat mer än vanligt på den sista tiden, vilket jag inte upplevt att hon har.

Melina blodsocker testades sedan var 2-3 timme och den hade gått ner till 8.0 när Melina vart flyttad till IVA.
Det tog 2 timmar innan hon vaknade till lite,och vi vart flyttade till barnkliniken kl 18:30.
Vi hamnade på avd 64 i rum 34.

Vid 20:45 så kom min syster till mig, hon var med mig under sjukhusvistelsen med Melina. Jag ville inte vara själv under denna tid :(.